Det finns få ord som låter så gammaldags som syjunta. Jag tänker direkt på en samling äldre kvinnor men förkläden och hucklen som sitter runt ett bord och stickar samtidigt som de skvallrar om folket på bygden. Tänk er som en bild ur Emil i Lönneberga. När jag för några år sedan blev inbjuden av en vän till hennes syjunta reagerade jag först med ett förvånat “finns det fortfarande sådana?” men tackade ändå ja med ett skratt.

När kvällen för syjuntan infann sig och jag klev in i lägenheten så möttes jag av en samling kvinnor men inte alls som jag föreställt mig. Inga hucklen eller förkläden så långt ögat nådde. Med undertecknad inräknad var vi 8 stycken som satt placerade runt om i vardagsrummet. Alla såg till min förvåning ut som hel vanliga kvinnor i min egen ålder och även om det skvallrades en aning rörde sig samtalen till störst del kring det hantverk vi faktiskt sysslade med. Jag som trodde jag var den enda i min ålder som stickade som hobby.

Tiden gick och sen dess har det blivit många träffar ihop med detta glada gäng. Vi försöker ses en gång i månaden och oftast lyckas faktiskt alla vara med även om det givetvis händer att vi saknar en eller två.

Den stora fördelen utöver att få hjälp med knepiga stycken eller få nya mönstertips är vi med tiden har blivit väldigt nära vänner. Över handarbetet har det genom våra tre år tillsammans diskuterats allt mellan himmel och jord. Någon har skiljt sig, ett par stycken har fått barn, någons partner har varit otrogen och någon är singel. Vi har en överenskommelse att allt kan dryftas och inget lämnar våran junta. Det är en hederssak.

Förra sommaren åkte vi på en hantverksmässa och bodde på camping ihop. Två bilar fullastade med campingutrustning och handarbeten reste mot västkusten och hade en helt fenomenal helg ihop. Tack vare www.Leasabil24.se hade en av oss förmånen att köra en stor bil med ett enormt bagageutrymme så vi fick med oss allt. Vem hade trott att en enkel inbjudan till en syjunta kunde leda till allt detta?